Throwback del 2 - AC Milan 1993/1994
Dags för ännu en laganalytisk återblick i historien. Del två i min throwback-serie, där jag analysrerar och granskar vinnande lag från starten av det nya formatet av turneringen säsongen 1992/1993. Först ut var då Olympique Marseille och denna gång är det vinnarna av turneringen 1994 - AC Milan, som ska granskas. Vad var nyckeln till segern? Vilka var nyckelspelarna och hur såg vägen till finalen ut? Är några av frågorna som kommer att besvaras och beskrivas utförligt i detta inlägg.
Inför säsongen
Inför denna säsong så var det stora frågetecknet kring Milan hur de skulle hantera de stora förändringarna i lagbygget. Tongivande nyckelspelare säsongen innan som Ruud Gullit och Frank Rijkaard lämnade laget då Rijkaard ville sluta cirkeln i Ajax och Gullit ville på nya äventyr men sökte sig inte längre än till Sampdoria. Andra spelare som lämnade laget inför säsongen var Cudicini, Gambaro, Traversa, Evani och Serena. Självfallet så tappade man inte bara spelare, i och med att många lämnade laget så behövdes även ersättare till dessa spelare. Det var verkligen inga dåliga värvningar som skulle avlösa framför allt Gullit och Rijkaard, frågan var inte gällande om Laudrup och Desailly höll hög kvalité utan hur snabbt de skulle komma in i laget och om de skulle lyckas fylla tomrummet efter Gullit och Rijkaard. Laget såg med andra ord fortfarande slagkraftigt ut på förhand men kanske inte lika skräckinjagande som tidigare. De hade en väldigt fin säsong innan denna då de vann Serie A och tog sig till final i Champions League, men förlorade mot Marseille. Milan gick in i denna säsong som ett nybygge och där de gamla pelarna i grunden till byggnaden som Maldini, Costacurta och Baresi var revanschsugna från fjolårets finalförlust i CL. Ett annat tungt avbräck inför säsongen var Marco van Bastens skada, detta visade sig bli ytterligare en tung spelarförlust för Milan eftersom att van Basten inte kunde spela under hela säsongen. Hela den holländska trion som hade varit så briljanta under många säsonger var nu ett minne blott.
Stjärnor/nyckelspelare i laget: Jean-Pierre Papin, Brian Laudrup, Paolo Maldini, Marcel Desailly, Franco Baresi, Alessandro Costacurta.
Väg till finalen
På den här tiden så var det endast två gruppspel i själva slutspelet. Alla lag fick försöka kvalificera sig till dessa gruppspel där åtta platser stod på spel. I den första kvalrundan så ställdes Milan mot schweiziska FC Aarau. Det skulle väl inte vara några problem kände nog många på förhand. Första matchen spelades i Schweiz där Milano-klubben endast vann med 0-1 efter att den suveräna Papin bröt dödläget i den femtiofjärde minuten. I returen skulle det väl ändå bli större siffror? Svaret blev förvånansvärt nej på den frågan. På San Siro så spelade ett omotiverat Milan-lag mot ett energiskt schweiziskt lagbygge som hade allt att vinna, resultatet blev därefter - 0-0. Milan var ändock vidare men inte på ett imponerande vis. I den andra kvalrundan ställdes man mot FC Köpenhamn som hade stått för en mirakelvändning mot nordlirländska Linfield i den första kvalrundan. Parken var slutsåld och publiken fick bevittna en riktig dansk slakt. Milan dunkade in sex bollar bakom stackars Palle Emli Petersen. Drömmen om Champions League-slutspel som danskarna kunde känna doften av släcktes ganska snabbt då Papin och Simone x2 satte en klädnypa på danskarnas näsa redan efter femton minuter spelade. Det rann sedan som tidigare nämnt i väg till 0-6 till italienarnas favör. I returmötet på San Siro så var det lite samma situation för Milan som mot Aarau, motivationen var givetvis inte på topp efter krossen i Köpenhamn. Det slutade ändå med en komfortabel 1-0-vinst efter ännu ett mål från Papin. Milan går vidare till gruppspelet med totalt 8-0 från de två kvalrundorna. I gruppspelet väntade Porto, Werder Bremen och Anderlecht. I första matchen väntade en svår match mot Anderlecht på bortaplan. Det slutade 0-0 vilket var en besvikelse för Milan. I den andra omgången väntade den stora utmanaren till gruppsegern - FC Porto. En väldigt viktig match för Milan då Porto hade vunnit sin första match i gruppen. Där kom Milan återigen fram med ett styrkebesked och vann med hela 3-0. Man följde upp Porto-segern med ytterligare en vinst, den här gången mot Werder Bremen. Sedan avslutade man gruppen med tre kyss i rad. Milan var väldigt bra men såg inte lika oöverträffliga och oslagbara som vid tiden med den holländska trion. Men Milan tog sig emellertid vidare som gruppetta och ställdes därför mot Monaco i semfinalen som hade kommit tvåa i den andra gruppen bakom Barcelona. I semifinalen (som bara var ett möte) så visade Milan ännu en gång att man fortfarande håller hög klass. Problemet och det som var något oroande var fortfarande att Milan var väldigt ojämna, ena stunden kunde de kryssa mot Anderlecht och andra stunden vinna med 3-0 mot AS Monaco. I final var man nu iallafall, där FC Barcelona väntade.
Laguppställning i finalen: 4-4-2
Målvakt: Sebastian Rossi
Högerback: Mauro Tasotti
Mittbackar: Filippo Galli och Paolo Maldini
Vänsterback: Christian Panucci
Högermittfältare: Zvonimir Boban
Centrala mittfältare: Demetrio Albertini och Marcel Desailly
Vänstermittfältare: Roberto Donadoni
Anfallare: Dejan Savićević och Daniele Massaro
Finalmatchen
Förutsättningarna inför matchen kunde inte ha varit sämre för Milan. Allt hände verkligen på samma gång samtidigt som Milan inte hade sett lika självklara ut som tidigare även med sitt bästa lag. Storstjärnan van Basten var fortfarande skadad, kaptenen och ledaren Baresi var avstängd likaså en annan backklippa i Alessandro Costacurta. Om detta inte var nog så ledde Uefas nya regelverk på den tiden att lagen max fick ha tre ''utländska'' spelare i truppen till att Capello fick lämna målkungen Papin, mittfältsmotorn Laudrup och den rumänske storspelaren Florin Răducioiu utanför finaltruppen. Snacka om dåliga förutsättningar. Sedan får man inte glömma att på andra sidan stod Europas bästa lag under den tiden, FC Barcelona. FC Barcelonas och Johan Cruyffs berömda dreamteam. Det Milan sedan lyckades åstadkomma är en av de största finalskrällarna genom tiderna. Inom den första timmen så stod det 4-0 till italienarna efter mål av Massaro x2, Savićević och Marcel Desailly. Många menar att laginsatsen som Milan stod för 1994 var en av de bästa genom tiderna. Samtidigt stod kanske FC Barcelona för den största underskattningen och missräkningen på många, många år. Milan var uthängda som tråkiga och defensiva och det sämsta Milan-laget på många år, därför var det extra imponerande att de vågade sastsa så offensivt och på så vis chocka Barcelona. Historisk vinst.
Tränare
Behöver Fabio Capello ens någon presentation? Otroligt rutinerade herre som har vunnit väldigt mycket, både som spelare och tränare. Hans huvudansvar som tränare i Milan var hans första i hans tränarkarriär när han tog över efter Sacchi 1991. När han sedan lämnade Milan 1996 så hade han skrapat ihop fyra Serie A-titlar, tre italienska supercup titlar, och en Champions Leauge-titel - behöver man ens säga mer? Tränarlegend.
Slutkommentar
Som tidigare nämnt så är Milans prestation i finalen 1994 en av de största bedrifterna någonin, det är inget snack om saken. En otroligt imponerande insats där hela laget jobbade som ett urstarkt kollektiv och chockade Barcelonas stjärnspäckade självsäkra elva.
